Kalle Jularbo på Rosengård

September 7, 2006

Jag spelade skivor under en valdebatt i Sveriges Radio P2/P4 om arbete och integration på Rosengård Centrum i Citygross foajé för några timmar sedan. Det var kul. Lite bökigt för fem låtar kanske men det nådde ju ut bra. Och valdebatten då? Jag lyssnade inte så noga men det var väl dom förväntade argumenten från respektive håll. Jag är vänster, utan fast adress. Min entusiasm att rösta har dock avtagit på senare år. Men när vi nu talar integration är ju inte minst Folkpartiets tal om litterär kanon, språktest och annat, direkt stötande. Dom enda som behöver integreras i det här samhället är väl just den typen av människor som kräver språktest. Varför inte språkfest istället? Men jobb behövs ju och jag är inte helt främmande för all borgerlig argumentation just när det gäller jobbskapande åtgärder. Men sedan har vi ju Folkpartiet med, förutom språktest, allt struntprat om hårdare tag, mer(?!?) kärnkraft, NATO-anslutning, osv, osv. Och som grädde på moset Kristdemokraternas vårdnadsbidrag. Nä, det är inget för mig, jag släpar mig till röstbåset som vanligt, men nog om detta.
Jag spelade några låtar innan debatten började, för att skapa lite stämning typ, och fick en del kommentarer, positiva blickar, leenden och så, det ryckte lite i nått dansben… Så kom en medelålders dam fram och undrade om vi inte kunde slippa ‘sånt här’, hon ville höra Kalle Jularbo. Tyvärr var inte att huvudproblemet här av arten generationsklyfta. Det var snarare frågan om någon form av vardagsrasism. Tonfallet och minspelet var inte vidare trevligt om man säger. Men varför åker tanten och handlar på Rosengård? Hon borde väl handla tyskt, på Lidl, där är det ju inte bara ariskt utan också riktigt schweinbilligt. Fast dom har ju bara skit. Vill man handla superbilligt ska man gå in på den andra halvan av Rosengård Centrum, där mitt bland småbutikerna finns en matvaruaffär med sant låga priser. Där finns också en av mina favoritskivbutiker, Orient Musik.
Jag spelade Nancy Ajram, Ibrahim Tatlites, Hakim, Zakaria och Ehab Tawfiq. Skaplig blandning. Efter Nancy fick jag en kram av centerpartisten.
Apropos bisarra önskemål (Kalle Jularbo slår förstås det mesta men det var ju inte seriöst, tanten ville bara gnälla). Jag har ju ägnat tidigare poster åt detta ämne. Lund är ju en universitetsstad. Så i början av varje höst kommer fetmängder av nya studenter till stan. Unga och utan så där värst mycket koll. En brud som hade smådansat på senaste Oriental Ballroom förra helgen tillsammans med två kompisar nån kvart till några orientaliska spår innan kvällen hade tagit fart kom fram (jag står på dansgolvet och spelar så det är rätt kommunikationsvänligt) och sa lite småflörtigt att jag spelade jättefin musik. Och sen frågade hon om jag inte kunde ta och spela Paris Hilton. Vad svarar man på det? Paris Hilton borde vara ett hotell i Paris. Men det är en känd arvtagerska som jag har svårt att ta på allvar, som sångerska i alla fall. Jag var ganska artig. Förr var jag nog arrogantare.
Annars är mitt favoritönskemål en tjej som kom fram och önskade rock’n’roll, Saxon! Det var inte helt uppåt väggarna eftersom detta var en herrans massa år sedan när jag var dj på en überdesignad men slabbig pizzeria – O’ves, stamhak för punkare och rockers – varje fredag. Jag spelade massor av rockmusik på den här tiden, i slutet av åttiotalet, början av nittiotalet, jag hade ännu inte kommit på idén att spela bara orientaliskt. Men jag brukade trycka in Chebba eller nån annan Khaled från Kutché eller Ibrahim Tatlites eller Ümit Besen eller Asha Bhosle… Anyways. Saxon. Till saken hör att jag vid tillfället spelade en Chuck Berry-låt. Så jag sa helt spontant ‘Saxon, é inte dé en veckotidning???’ Och hon droppade av. Jag menar nog fortfarande att mer rock’n’roll än Chuck Berry finns inte per definition, även om det givetvis är lite ofett.
På samma ställe hängde Kutting, en stenhård typ som var king bland läderjackssomvräkerisigallatyperavdrogerpunksen. Jag kände honom ytligt. Han kom fram och önskade, det tillhörde inte vanligheterna, en Black Sabbath och jag sa visst, coolt. Jag gillar ju Sabbaths tidiga plattor och det visste han, men det är ju ingen given dansmusik så önskemålet dröjde väl lite. Kutting hade satt sig vid ett bord alldeles inärheten. Så kom uppföljningen ‘Var fan tog Black Sabbath vägen?’ Ja, ja det kommer snart, jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa. Men jag kommer ihåg svaret. ‘Jag kommer inte att nämna dig i mitt testamente.’ ‘Det är väl ingen som bryr sig om ditt testamente’ fick jag fram efter ett kortare gapflabb. En vecka senare var karln död, han hade ramlat från taket på Dackegården, ett ökänt niovåningshus på Smålands Nation i Lund. Ramlat eller hoppat, ingen vet. Jag gillade Kutting, han var en reko kille.
Sen dess har jag aldrig flinat när folk har pratat med mig om sina testamenten.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s