Rimitti/Zahouania

May 24, 2006

När jag fick höra att Cheikha Rimitti skulle komma till Re:Orient Festival (nu i juni 2006) blev jag väldigt glad eftersom jag själv ska dit och dj;a. Äntligen skulle jag få se denna legend.
Och så går tanten å kolar, shit. Det är riktigt tråkigt. Men hon hann bli 83 år gammal och hennes karriär var minst sagt omtumlande. Två dagar innan hon dog – 15 maj 2006 i en hjärtattack – uppträdde hon på Zenith i Paris inför 4500 fans.
Hennes karriär började i tidiga tonåren, på fyrtiotalet gjorde hon egna låtar om vin, sex, kärlek, kriget, fattiga människors vardag och andra jordnära ämnen, på gatans språk. Nu tog hon sitt namn Cheikha Rimitti. Cheikha betyder bara att hon hade nått hög status och var ett etablerat namn. Rimitti kommer från franskans remettez, häll på mer, i det här fallet mer vin. Hon var känd för sitt drickande. Rimitti tillhörde en tradition med kvinnliga festsångerskor som på privata fester, typ bröllop, sjöng ekivoka sånger för de kvinnliga gästerna. Och hon var en av dom första som flyttade sin show till det offentliga rummet, till den multietniska hamnstaden Orans nattklubbar.
1954 slog hon igenom stort på skiva med skandalhiten Charrak Gattà som pläderade för fri sexualitet – även för unga tjejer. Lägg märke till att detta är tidigt även i ett västerländskt perspektiv. De senaste 50 årens utveckling mot mer traditionalism i den muslimska världen är, enligt min uppfattning, bara en tillfällig fördröjning i en oundviklig emancipationsprocess. Denna backlash grundar sig på postkoloniala handelsstrukturer och inhemska, av väst eller Sovjet stödda, eliters oförmåga eller ovilja till utveckling för hela folket/samhället, därigenom växande klyftor mellan fattiga och rika samt en allt mer eskalerande konflikt med väst, huvudsakligen fokuserad kring Israel/Palestina. Cheikha Rimitti som sjöng om människors vardag var inte populär varken inom det religiösa etablissemanget (som alltså inte var särskilt tongivande vid denna tidpunkt) eller nationalisterna. Hennes musik betraktades som kolonialt perverterad. När Algeriet blev ett fritt land 1962 spelades Rimitti inte i radio eller television och hon kunde inte uppträda offentligt. Men hon fortsatte att sjunga på fester och bröllop och hennes popularitet förblev intakt. Hon gjorde mer och mer konserter för exilalgerier i Frankrike. 1975 gjorde hon hadj (pilgrimsfärd till Mecca), slutade att dricka vin men fortsatte att uppträda och spela in skivor. På 80-talet när den moderna raïen växte fram flyttade hon till Paris och blev allmänt erkänd som la mamie du Raï, the Mother of Raï. Bland hennes senare plattor är min favorit Nouar från år 2000. Titelspåret är grymt. Rimittis röst är mörk, barsk, eggande och rytmiken rotig men hård, uppiskad av en enkel, drivande melodislinga. När jag berättade för folk, som undrade vad det här var för nått häftigt, att det var en åttioårig raïtants comebackskiva vägrade folk inte sällan att tro mig. Den låten är så fet. Vi har alla all anledning att sörja denna enastående artist.

Men när Katrin på Re:Orient ringde mig och berättade att de istället för Rimitti hade bokat Zahouania blev jag väldigt glad. Om det är någon raïartist jag vill se, som jag inte har sett, är det just Chaba Zahouania. Inte bara så att hon gör fantastisk musik. Hon är på många sätt Rimittis arvtagerska, åtminstone vad gäller röstresurser. Exakt samma mörka, kärva nästan maskulina röst. Men Zahouanias sound är modernare, hon slog igenom 1985 med hiten Matsalunich (Leave me alone), en duett med Cheb Hamid. Zahouanias raï är ändå av traditionellt snitt. Hon har kallats the Queen of Raï, parafraserande Khaleds (med vilken hon gjort rotiga duettplattan "Les monstres Sacrés du Raï") the King of Raï. Sedan åttiotalet har hon – jämte Chaba Fadela och Cheikha Rimitti – varit en av de stora kvinnliga raïstjärnorna.

Oriental nights

May 16, 2006

Vi har haft några väldigt justa Oriental Ballroom-kvällar på Ariman i vår. Nu senast, 13 maj, hade vi dansshow med Balkanfötter och Forrás, från Lund, som dansade ungerska, rumänska och serbiska folkdanser. Och dessa lysande lokala förmågor som har gästat Ariman många gånger genom åren avlöstes av fantastiska Ülkü från Hawanem i Stockholm. Jag har sett en del orientalisk dans, jag tycker att Ülkü, och hennes polare Doris som uppträdde tillsammans med Ülkü när jag spelade skivor på Re:Orient i Stockholm tidigare i våras, är fruktansvärt bra. Dom står i en klass för sig. Och det kom massor av folk till Ariman något tidigare än vanligt, det är ju alltid värsta draget från ett, halv två typ, nu var det fullt hus från midnatt, så vi kommer att ha dansföreställningar lite oftare i framtiden.

Tidigare i våras, 18 mars, gästades Oriental Ballroom av ljuskonstnären Kristian Nihlén som dokumenterade dansgolvet och sina ljusinstallationer i loungeavdelningen med min lilla olympus. Här följer några av hans bilder.

P1010291.jpg

P1010292.jpg

P1010297.jpg

P1010298.jpg

P1010299.jpg

P1010300.jpg

P1010301.jpg

P1010302.jpg

Dom här härliga orientalistiska ljusdekorationerna kan man för övrigt uppleva på samtliga orientalkvällar på Tangopalatset där Kristians ljus är ett stående inslag. Vi har också på Tangopalatset haft orientalisk dans varenda gång hittills. Och vi har haft och kommer att ha mer orientalisk livemusik på Tangopalatset framöver.

P1010306.jpg

P1010309.jpg

P1010310.jpg

P1010314.jpg