Orientaliskt?

April 1, 2006

Varför orientaliskt?

Jag gillar ju skitig och skränig musik. Vad hände med punkrocken?

Alla mynt har två sidor, jag blev kär i den vemodiga, melankoliska och trånande tonen i dessa extremt utmejslade melodislingor. Och jag kunde inte förbli oberörd av en rytmik som saknar like i denna världen. Det svänger mer och bättre och hårdare än någonting annat. Lyssna på Harramt Ahebbak med Warda. låten går inte att överträffa – den är fulländad.

Men mitt intresse grundar sig bortom musiken. Jag är till att börja med suveränt intresserad av internationell politik, historia, geografi och kultur. Levanten är ett av de områden som ovillkorligen drar till sig intresse. Den mänskliga kulturen uppstod här, vid Eufrat och Tigris, vid Nilens stränder och i områdena runtomkring och däremellan. Så min bild av orienten bottnar i nilstrandens svarta lera.

Jag gillar olika typer av kitsch. Denna svaghet sammanfaller inte sällan med ett orientaliskt sinnelag: plast, blänkande, blinkande, gyllene, broderat, beslöjat, rökelse, vattenpipor, väckarklocksmoskéer… Och jag är fascinerad av vissa olika typer av exotiska figurer som befolkar den orientaliska historien: pelarhelgon, eremiter, assassiner, eunucker, profeter…

Den mest fantastiska av dem alla kanske var kejsar Johannes Tzimiskes som 974 efter ett framgångsrikt fälttåg i Syrien återvände hem till Konstantinopel, inte med några dammiga ökenstäder eller territoriella vinster för de grekiska skattmasarna att sätta klorna i, inte heller med guld, ädla stenar eller äkta mattor. Istället hade kejsaren, i Damaskus, hittat ett krigsbyte bortom alla världsliga rikedomar, en ovärderlig relik, Kristus sandaler. Vilken enastående triumf.

Det blir ju med nödvändighet frågan om en viss mytologisering. Om jag skulle inreda ett orientalisk café, en tanke som liknar en möjlighet, så skulle detta givetvis bli mer orientaliskt än ett café som verkligen är orientaliskt. Men människans behov av att kategorisera kräver vissa överdrifter.

Intresset för orientalisk musik rör sig till syvende og sidst om ett behov av att upptäcka något nytt. Jag hade redan långt innan jag hörde någon orientalisk musik förstått att jag var intresserad. När jag lyssnade som mest på rockmusik läste jag någonstans att vissa Rolling Stonesmedlemmar, och en hel massa beattyper, konstnärer etc etc hade tillbringat en massa tid i Tanger i norra Marocko. Förutom att slappa och röka på hade Stones tagit del av det lokala musiklivet. Min (tvivelaktiga men dock) idol, Brian Jones, hade spelat in The Masters of Joujouka. Inspelningar som senare, efter Jones död, blev släppta som Brian Jones presents the Pipes of Pan at Jajouka. Plattan som jag så småningom fick tag på tilltalade mig väl inte direkt, men lockelsen kvarstod. Jag var fast, långt i förväg.

Advertisements

One Response to “Orientaliskt?”

  1. lundensis Says:

    Intressant att du nämner Konstantinopel. Ett rike som tycks väldigt underskattat. Om man läser militärhistoria (kan rekommendera Ospreys böcker, väldigt fina illustrationer) så märker man ju vilken perifer utpost Europa var fram till kanske 1400 nånting. Byzantinarna hade ju en grymt välorganiserad armé med katafrakter och legionärer.

    Även i de olika kalifaten i Mellanöstern och Indien hade man grymt bra koll på det där, för att inte tala om Genghis Khan och Timur Lenk (den förstnämnde erövrade ju som bekant ett rike som var 4 gånger så stort som Alexanders; vill minnas att han hade typ en miljon kameler som transportdjur vilket bekräftar det gamla ordspråket “amatörer pratar taktik och strategi, proffs pratar logistik”).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s