orientalmusikdiggare

April 3, 2006

p1.jpg

Man kunde ju tro att en dj's viktigaste tillgång var skivorna. Och vissa av dessa är ju svåra att få tag på, och de är inte alltid särskilt billiga. Men skivor kan man ersätta. Människorna som kommer och dansar och drar med sig sina kompisar var eller varannan gång man spelar är den stora tillgången.

p4.jpg

De finns olika typer av stammisar. Såna som kommer då och då redan när man öppnar och piper iväg när det börjar bli trångt. Och motsatsen som kommer klockan två varje gång och dansar en timme när det är värsta draget. En del bara dansar. Andra lär man känna, det finns folk som har dansat på mina orientaliska dansgolv sedan 97. En del kommer under en period. Sedan flyttar de, får barn eller, hemska tanke, skaffar andra intressen.

p2.jpg

Mycket av det jag vet om orientalisk musik har jag lärt mig av mina gäster. Ja, jag har ju surfat, läst på skivomslag och snackat med skivförsäljare också. Men det finns ingen tidskrift på svenska eller engelska som fokuserar på orientalisk populärmusik. Songlines, för att ta ett exempel, täcker hela världen och handlar dessutom mer om folk än dans/pop. Amr Diab och Ehab Tawfiq är inte deras väska. Jag däremot hade känt mig rätt naken utan mina Amr Diab-skivor.

p3.jpg

Advertisements

Orientaliskt?

April 1, 2006

Varför orientaliskt?

Jag gillar ju skitig och skränig musik. Vad hände med punkrocken?

Alla mynt har två sidor, jag blev kär i den vemodiga, melankoliska och trånande tonen i dessa extremt utmejslade melodislingor. Och jag kunde inte förbli oberörd av en rytmik som saknar like i denna världen. Det svänger mer och bättre och hårdare än någonting annat. Lyssna på Harramt Ahebbak med Warda. låten går inte att överträffa – den är fulländad.

Men mitt intresse grundar sig bortom musiken. Jag är till att börja med suveränt intresserad av internationell politik, historia, geografi och kultur. Levanten är ett av de områden som ovillkorligen drar till sig intresse. Den mänskliga kulturen uppstod här, vid Eufrat och Tigris, vid Nilens stränder och i områdena runtomkring och däremellan. Så min bild av orienten bottnar i nilstrandens svarta lera.

Jag gillar olika typer av kitsch. Denna svaghet sammanfaller inte sällan med ett orientaliskt sinnelag: plast, blänkande, blinkande, gyllene, broderat, beslöjat, rökelse, vattenpipor, väckarklocksmoskéer… Och jag är fascinerad av vissa olika typer av exotiska figurer som befolkar den orientaliska historien: pelarhelgon, eremiter, assassiner, eunucker, profeter…

Den mest fantastiska av dem alla kanske var kejsar Johannes Tzimiskes som 974 efter ett framgångsrikt fälttåg i Syrien återvände hem till Konstantinopel, inte med några dammiga ökenstäder eller territoriella vinster för de grekiska skattmasarna att sätta klorna i, inte heller med guld, ädla stenar eller äkta mattor. Istället hade kejsaren, i Damaskus, hittat ett krigsbyte bortom alla världsliga rikedomar, en ovärderlig relik, Kristus sandaler. Vilken enastående triumf.

Det blir ju med nödvändighet frågan om en viss mytologisering. Om jag skulle inreda ett orientalisk café, en tanke som liknar en möjlighet, så skulle detta givetvis bli mer orientaliskt än ett café som verkligen är orientaliskt. Men människans behov av att kategorisera kräver vissa överdrifter.

Intresset för orientalisk musik rör sig till syvende og sidst om ett behov av att upptäcka något nytt. Jag hade redan långt innan jag hörde någon orientalisk musik förstått att jag var intresserad. När jag lyssnade som mest på rockmusik läste jag någonstans att vissa Rolling Stonesmedlemmar, och en hel massa beattyper, konstnärer etc etc hade tillbringat en massa tid i Tanger i norra Marocko. Förutom att slappa och röka på hade Stones tagit del av det lokala musiklivet. Min (tvivelaktiga men dock) idol, Brian Jones, hade spelat in The Masters of Joujouka. Inspelningar som senare, efter Jones död, blev släppta som Brian Jones presents the Pipes of Pan at Jajouka. Plattan som jag så småningom fick tag på tilltalade mig väl inte direkt, men lockelsen kvarstod. Jag var fast, långt i förväg.

Jag är mest inne på arabisk musik. Men sladdar gärna in i besläktade sammanhang.

Turkiskt musikliv befinner sig, inte helt oväntat, halvvägs mellan väst och öst. Så till exempel kallas den orientaliska folkmusiken arabesk. Och så finns ju klassiska traditioner med musik för dansande dervisher och fasil som är zigenarmusik för äldre tiders nattklubbar. Jämte detta kan man hitta alla västerländska genrer.

Jag har en del turkisk hip hop. Nefret är väldigt bra. Folk som gillar hip hop kommer alltid fram och undrar vad det där var. Jag har också hört mängder av technoskadad disco som jag inte är så förtjust i personligen. Sen har jag hört en del gammal rockmusik i gränslandet mellan folk/heavy/psykedelia/orientaliskt som inte är oävet. Erkin Koray är ett namn. En rolig samlingsplatta är Love, Peace & Poetry, Asian Psychedelic Music på det tyska skivbolaget normal records.

Jag spelar emellertid mest turkisk listmusik, om jag råkar hitta nått som jag gillar. Tarkan, Mustafa Sandal, Izel, Serdar Ortac, Ebru Ethredge och Hatice är några av de jag spelat mest. En av mina stora favoriter är Ibrahim Tatlites som ju är en modern klassiker inom arabesken. Mezdeke heter en remixgrupp som gjort några enastående electroorientaliska discorökare.

När det gäller persisk musik är denna en amerikansk affär. Musikstilen har kallats Teherangeles pop och den är i mycket en korsning mellan traditionell musik och amerikanska influenser. Albumen brukar bli lite spretiga, med både rena rötter, slemmiga ballader, bastant nattklubbstechno och radiohits om vartannat. Det finns givetvis artister som har övervintrat hemma i Iran också. Exempelvis den gamla divan, som jag spelat någon låt med ibland, Googoosh.

De artister jag har pluggat hårdast är Sharum K, Mansour och Moein. Sen har jag spelat Mehrdad, Susan Roshan, the Boys, Viguen (grym oldtimer), Leila (sliskprinsessa typ Carola), m fl.

En lustig detalj är att samtliga mina persiska skivor är inköpta på Teheran Livs vid Möllevångstorget i Malmö. De turkiska plattorna däremot har jag fått tag på lite här och var. Jag har fått ovanligt många av mina gäster. Säkert 25-50% av mina turkiska plattor är gåvor. Och då talar jag inte om nedladdad musik. Det ligger nära till hands att tro, men jag inbillar mig ju inte, att turkar eller kurder skulle vara mer givmilda än andra människor… men kanske det finns något extraordinärt med den anatoliska myllan?

Nära orienten

April 1, 2006

Orienten är för mig ganska gränslös, kanske mer en attityd eller erfarenhet än en geografisk position. Det är också svårt att dra några exakta geografiska gränser. Om så ändå skall göras arbetar jag främst med Främre Orienten: arabvärlden, Turkiet och Iran, typ. Men jag har spelat etiopiskan Aster Aweke och somaliskan Maryam Mursal. En annan härlig diva är Yulduz Usmanova från Uzbekistan som jag hade nöjet att se live för några år sedan. Jag har vidare kollektivanslutit katalanerna Ojos de Brujo till den orientaliska saken samt vissa grenar av den balkanska musiken. Nuförtiden blir det gärna super-dj'n och remixkungen Shantel från Bucovina Club och annat romskt rumänskt klubbröj. Jag har tidigare lirat nån Goran Bregoviclåt och filmmusiken till Svart katt, vit katt. När det gäller grekisk musik har jag spelat Litsa Giagousi, Maria Nornikou, Dante, Anna Vissi, m fl. New York-gypsypunkbandet Gogol Bordello kanske man kan slänga in i Balkanfacket också. Och var kommer egentligen Natacha Atlas ifrån?! Hennes musik är ju orientalisk, men den saknar definitiv geografisk adress. Så har jag ju också spelat massor av indisk musik från hela världen (jag återkommer till detta i en separat post). Som grädde på moset har jag ju heller inte dragit mig för att spela en eller annan svensk orientalisk låt innan de har blivit allför uttjatade (senast med Arash).

Jag tror för övrigt inte mycket på nationalstaten som livgivande idé för framtiden. Nationen är en 1800-talsanakronism som borde förvaltas på museum och endast användas som fasad tillsammans med kyrkan och kungahuset.